23Aug/120

Yet another place

... så hade det gått ett par månader.

Oj, jag tiden har gått fort. Nu befinner man sig då i Köpenhamn, Danmark, istället. Nya äventyr på gång.

Det får bli mer av bloggade om vad som händer här i storstaden så småningom. Men just nu är det nog på plats att tacka Australien för den här gången. Kul var det, när jag ser tillbaka. Och o så lärorikt. En vacker dag när jag är stinkande rik återkommer jag, lovar ;)

Detta var väl mer eller mindre vad vi pysslade med under de tre sista veckorna på resande fot längs östkusten... ja, det får allt bli till att göras igen... Någon gång.

Pappa. (På sin höjd i sällskap av en haj eller två. No body else - han var alltså i himmelriket.)

 

11Jun/120

No rain today

Apropå det här tjatet om att det nu är vinter och australiensarna tycker så synd om sig själva... ZZZzzzzzZZzZzzZZZzzzzZZ.

Jag tycker synd om mig själv för att jag faktiskt släpade med mig en vinterjacka hit. Den kommer ju aldrig att komma till användning har jag kommit fram till. Tänk vad jag kunnat få plats med i resväskan istället för det där åbäket...!

Snapshot: idag i väntan på bussen tillbaka från stan. (Nej, ingen snö, hagel eller drivis så långt ögat kan nå.)

6Jun/120

Two more weeks to go

Oj då. Då var den här. Upploppet, aka slutprovs-veckorna. Är det inte då det är dags att börja sprinta och ge järnet? Troligen. Men vad gör jag då istället?

Jo, jag sätter mig i en bil med två australiensare och en amerikan och åker till Wilsons Prom.

Hittar ni Ballarat? Snett nedanför, i högra hörnet/tippen hittar ni Wilsons Promontory national park. Ser inte så värst långt dit. Jag fick erfara att det visst är det. Sisådär 5-6 timmar enkelväg (!). Suck... australiensarna bor i ett för stort land, så en lång sträcka för dem är en GIGANTISK för oss, tydligen. Samma för korta sträckor.

Här hoppar de fritt och glatt. Bilförares uppgift som kör genom parken: INTE köra ihjäl dem även att de rätt vad det är hoppar upp på vägen. (Vi såg två överkörda Wombats, mycket sorgligt. Men sedan fick vi se en LEVANDE och till och med de infödda australiensarna fick frispel. Hehe.)

Sedan bar det av uppåt...

... och bortåt.

Och allt knatande för att "bara" få se detta.

På vägen ner höll jag mig längst bak i ledet för att kunna stanna när jag ville och fota. Längre fram hörde jag emellanåt meningsutbyten som:

- No, don't go there/don't tuch that/don't try that... you know that that's where you'll find all the spiders and snakes.

Megan förmanade Aaron. Jag var utåt sett oberörd men på insidan skedde detta: !#%!?!#&%??.

Vadå? Jag är svensk för sjutton.

Sedan tillägger hon att han inte skulle göra si eller så för då  kunde han störa naturliga levadssätt/boenden etc. (Eller något sådant, kommer inte ihåg vilka tjusiga ord hon använde.)

Då var det enda jag kunde tänka: ?!?!?!?!? Inte för att han skulle undvika dö alltså?

Sedan trillade polletten ned - de är båda biologistudenter. Jaja, då förstår jag. (Eller inte.) (Gjorde mental anteckning att inte bli dödad själv.)

Vid utkiksplats på lägre höjd kunde vi beskåda samma vackra utsikt en gång till...

... och en gång till.

Så intogs slutligen en mack-lunch till denna utsikt. (Har sett värre.)

Och den kanske inte helt optimala hemfärden i Aarons vackra skapelse till bil är en historia för sig. Kanske kommer den i ett annat inlägg.

Nämnde jag att det pratas en massa nu om att det nu är officiellt vinter här, eftersom det är juni månad? Eh... kunde ha varit värre är allt jag säger.

Taggat under: Inga kommentarer
20May/120

Yes, I’m alive

Frånvaron kom sig av ni-vet-vad, som är alldeles för tråkigt att skriva om. Men nu är jag tillbaka!

Idag har vi varit på turridning (!) och jag kände mig för en liten stund väldigt lugn och harmonisk. Det är galet hur meditativt det kan vara. Skog + häst + jag = sanity. Typ.

Tyvärr kom inte kameran med, därav inga bilder. Men det kanske vad en bra ska, när jag tänker på det såhär i efterhand. För... ja, hur ska man förklara. Jag kan inte svara för hur det är i alla länder, men jag tror det är en väldigt hög djurhållning i Sverige, och en ganska stor press att allt ska vara så välpolerat och ordningsamt som möjligt. Så var det inte här (kan inte heller svara för hur det är i andra delar av landet). Utrustningen var sliten och gammalt, inte direkt nytvättat. Hästarna såg ut att kunnat ha fångats in från vildmarken igår, men betedde sig tvärtom mycket lydigt. De var långt ifrån vanskötta - alla i gått hull och med verkade hovar... Men jag med mig svenska standard i kroppen var skeptisk till en början.

Jag fick så jag teg, visserligen. Jag satt på en unghäst, och inte ens han sånär som sneglade på alla bilar och maskiner vi fick passera innan vi kom till skogen. Hade jag suttit på min egen Anton-Fjanton där och då hade vi flugit i taket otaligt gånger och fått tre hjärtinfarkter. För dessa hästar betedde sig som en enda stor flock; travade en travade alla. Alla oerfarna människor som var med på turen åkte därav bara häst, lät dem bestämma helt själv takt och väg. Själv gick jag inte riktigt med på det och jag och min häst hade ett litet meningsutbyte innan han köpte att det var jag styrde den här kosan. Så vi höll oss längst bak där vi hade mer spelutrymme att göra annat än att bara haka på tåget.

Summa summarum. En bra dag. En välbehövlig dag.

Fast inget hade slagit att få ridit ut på denna mycket saknade herre...

6May/120

Now it is actually yesterday it happened ;)

Snabb summering. Hade en trevlig dag igår, så trevligt som det kan bli...

... vi hamnade i en bowlinghall som inte renoverats eller moderniserats sedan 70-talet.

Jag vann första omgången. Megan den andra. Att hon inte vann den första var för att (enligt henne), citat: "I can't control my balls" [slut citat]... Ehum, hon lyckades tydligen få pli på dem efter ett tag.

 

Som avrundning på det hela - tacos. (Och chokladtårtan,  men den kom inte med på bild bara.)

På det hela taget, en lugn och sansad dag/kväll... helt okej för mig, jag menar, man blir du inte yngre i alla fall ;)

4May/122

It feels like yesterday

Men det var ett år sedan nu. Som jag fyllde år senast.

Idag är ytterligare ett år senare. Idag är den 23:de i ordningen.

(Tur att det finns tröstande citat att ta till)

1May/120

I ran away for a day…

... hela vägen till Melbourne. Eller rättare sagt så tog vi tåget...

Tror att min kropp hade egen agenda för helgen, medan huvudet sa en annan sak. Så vem vann? Kroppen såklart. Så i helgen som just gått blev inga läxor gjorda. Ganska skönt, även att sådant där förslappande över veckoslut lätt har tendensen att bita en i rumpan efter ett tag, när saker börjar hetta till igen. Vad som hände istället? I stora drag:

Fredag - Sova och spela badminton. (Hej träningsvärk !?)

Lördag - Sova, långpromenad och trevligt häng med vän Megan, film som avslutning på kvällen.

Söndag - Det var då vi hamnade i Melbourne. Väl där var det späckat schema.

Först ut var ett besök här:

Jaaaaaa... det finns ishallar här också.

Vi åkte på "Henke rink"... Tror inte på att det finns nån australiensk Henke... vet ju om en del svenska sådana däremot, och det i kombination med ishockey... hum. Vad ska man tro? För vet något gör jag inte.

Så fortsatte det vidare till:

Vad för trevligt är nu detta? Precis vad det står, eller ja nästan - en helt köpcenter med bara outlet-butiker (!!) Jag fick inte helt frispel som annars kunnat förväntas, men det blev handlat en ny tröja, ett par sandaler (ja, det går mot vinter här, men jag ska jag åka hem till sommar) och ett par nya converse... = me happy.

Men nu är jag tillbaka i verkligheten, idag är det 1 maj och nedräkningen börjar till den 25:e när två megastora inlämningar ska in... suck. De tre följande veckorna har var sin stor inlämning. Sedan är det två veckor med råplugg, och så är det en avslutande vecka med tre "finale exames"... scary, det är vad det är. Men efter allt detta otroligt roliga jag fortfarande har att se fram emot ska det vara klart. Känns som en bit kvar, alltså.

Wish me luck.

Taggat under: Inga kommentarer
23Apr/122

Doesn’t feel like I have a life

Nä ingen rolig period nu.

En bild säger mer än tusen ord, eller hur är det? 

 

Förra veckan stod för ytterst lite sömn och tre stora inlämningar. Den här har inte varit speciellt mycket mer givmild med sovtimmarna, men det är bara en inlämning (mitt upp ibland alla normala läxor), och den är på torsdag. Jag håller ut, inbillar jag mig.

Taggat under: 2 Kommentarer
13Apr/120

Don’t read this if you know you have a weak stomach

Någon som stött på en sådan här förut?

 

Det ska föreställa en "bed bug", vilket är vägglöss på svenska (och luras inte av den svenska översättningen - de lever i tyger och sängar i Sverige också!). Jag hoppas innerligen att in sluppit ta itu med sådan här någon gång.

Okej, varför jag lade upp en tecknad bild är för när jag försökte leta upp en inte allt för magstark bild på vägglöss gick det inte så bra - ja, jag sitter just nu och kliar sönder mig av att bara ha tittat på alla de äckliga bilderna jag hittade. Så därför besvarar jag förhoppningsvis er detta vansinniga kliande efter inbillade kryp över hela kroppen.

Vad jag försöker komma fram till är historien om hur det var att bo på hostel i Sydney. Jag får väl först erkänna  att jag i efterhand känner mig så blåögd och naiv. Jag reste ju aldrig efter gymnasiet som så många andra, har aldrig bott på något annat än B&B eller hotell när jag varit utomlands, och det slog mig aldrig att bo på hostel kunde vara väldigt annorlunda mot det jag upplevt tidigare. Premiären var i Melbourne för lite mer än en månad sedan, när vi var där över en weekend. Tror ärligt inte jag sov mer än ungefär fyra timmar per natt den helgen - människor var uppe hela nätterna, pratade och festade, drack och kunde för allt i världen inte tänka sig att släcka lampan för oss som faktiskt försökte sova. Nu i Sydney var det mycket bättre på så sätt att de jag delade rum med var faktiskt måna om att sova åtminstone sex-sju timmar per natt i tysthet och mörker - jippe! blev min spontana reaktion och syn på att bo på hostel höjdes lite.

Men så kom den sjunde natten. Oh boy.

Jag och min kompis Megan gick och la oss "tidigt" (runt elva-tolv). Det fanns en kille från Tyskland i rummet också, han låg och tittade på film på sin dator med hörlurar, så han störde inte. Vad vi fick reda på i efterhand var att i hallen utanför hade det startat en drinking game och engelsmännen söp tydligen fransmännen under bordet. Därför ranglade fransmannen som bodde i vårt rum in till oss lite senare, full som ett ägg, i sin mening färdig med drickandet, och tar sig upp i sin överslaf för att sova. Fem minuter senare när jag själv är precis på väg att somna hörs ett hulkande ljud jag envetet försöker förneka att jag hört, men så kommer det plaskande efterföljande ljudet och jag vet med all säkerhet att jag inte kommer få sova än på länge.

Tysken tänder i taket och vi får skåda en vältuggad pizza och tre liter sprit över hela golvet, på två sängar och i en resväska. Fransmannen badar i det också, men har lägligt nog somnat och går inte att väcka. Jag, Megan och tysken försöker komma fram till vad vi borde göra - samtidigt som de andra fulla asen ranglar in och ska fota och gratulera fransmannen till sin bedrift! Vi hittar inga skurgrejer, vi ringer receptionen men ingen svarar och hopplösheten kryper olustigt på. Då tar tysken på sig att gå ner till receptionen som finns två kvarter bort i en annan byggnad (såklart), kommer tillbaka med en ung kille som tydligen har ansvaret på natten och han kan inte göra något åt eländet heller, kan bara erbjuda oss nya temporära rum i ett hostel längre ner på gatan. Så då fick vi packa ihop allt och ta oss dit - jag gick i leggings och nattlinne, var inte på humör för att klä upp mig bara för att vi tvingades ut på stan igen.

Tro nu inte det roliga slutade här. Nej då. Nu får jag och Megan bo i ett rum där det bara ligger en väska på en av de sex bäddarna i rummet. Att döma av sakerna som välde ut ur väskan var det en tjej som också bodde där med oss, men hon var fortfarande ute. Det var alldeles nymålat och ganska fräscht där, men det behövde tydligen inte betyda något. Klarvakna som vi var efter all oönskad aktivitet satt vi och pratade en stund. Då säger plötsligt Megan:

- That's the biggest one I've ever seen.

Jag vänder mig om och ser en jättekackerlacka på fönsterbrädan. Jag blinkar och blinkar men får inte riktigt in det i hjärnan att jag står öga mot öga med en sådan där gigantisk kackerlacka man bara ser på TV.

- And you know, if there is one, there is actually thousands. Probably tons of them in the walls. (Megan läser biologi, om jag inte nämnt det tidigare.)

Jag gav henne onda blicken. Det hjälpte inte, men kändes bättre. Hon frågar då mig om det är okej att döda kackerlackor, som man ohämmat gör med spindlar, eller om de räknas som större djur... Jag fick lust att skrika på henne - MEN FÖR I HELSKOTTA, DET ÄR INTE JAG SOM LÄSER BIOLOGI, JAG HAR INGA SÅDANA SAMVETSKVAL SOM DU HAR, DÖDA DEN BARA!!! - men gjorde det inte. Den hann gömma sig, dock, innan vi kommit till skott. Så det var bara att gå till sängs med den malande tanken att dessa tusentals kackerlackor skulle kravla fram mitt i natten och attackera...

Men vad är det som låter? Vad händer nu? Jo, då kommer tjejen vi inte vet vem hon är tillbaka. Jag låtsas sova för fullt, men så får jag nya bilder för mitt inre när jag inser att hon har någon med sig. Och det är inte en till tjej. Suck. Hon hade ju haft rummet för sig själv innan vi hastigt och lustigt fick flytta in där, såklart hon tänkte att det var fritt fram att dra med sig ett ragg hem från krogen. Hon kunde inte ha varit så dum att hon inte insåg att vi flyttat in, men det stoppade dem inte... Så ja, öronproppar var vad jag slutligen drömde om den natten.

Så hur kommer vägglössen in i historien? Jo, på morgonen när vi fick packa ihop och gå tillbaka till vårt hostel där städerskorna roade sig för fullt (det var heltäckningsmatta i rummet) berättar en dansk över frukosten att en tjej vaknade upp med "bed bugs all over her" i rummet bredvid vårt. Det gick inte heller riktigt in i mitt huvud vad detta verkligen betydde, men Megan lät mig inte vara kvar i min förvillelse allt för länge.

Där och då kom min ologiska hjärna fram till två alternativ, och sa till mig själv: Jenny, välj 1. sluta häng med biologistudenter som aldrig drar sig för att detaljerat förklara alla äckliga saker som har att göra med djur och natur, eller 2. sluta bo på hostel när du är ute och reser.

Jag tror det lutar åt nummer två. Men det återstår väl att se hur dum jag är nästa gång det bli att resa runt. Är man fattig student så är man...

Sista visdomens ord från mig - googla INTE på "bed bugs" nu fast att det kliar i fingrarna. Då kommer det klia på sjutusen andra ställen strax.

Taggat under: Inga kommentarer
12Apr/122

I must have hit my head

Vad sysslar jag med just nu?

Jo, det här:

 

Sist jag kollade med mig själv kände jag definitivt inte för att förlänga mina studier. Hoppla, så det kan gå... Nu återstår bara att se om jag kommer in och tackar ja eller inte.