20May/120

Yes, I’m alive

Frånvaron kom sig av ni-vet-vad, som är alldeles för tråkigt att skriva om. Men nu är jag tillbaka!

Idag har vi varit på turridning (!) och jag kände mig för en liten stund väldigt lugn och harmonisk. Det är galet hur meditativt det kan vara. Skog + häst + jag = sanity. Typ.

Tyvärr kom inte kameran med, därav inga bilder. Men det kanske vad en bra ska, när jag tänker på det såhär i efterhand. För... ja, hur ska man förklara. Jag kan inte svara för hur det är i alla länder, men jag tror det är en väldigt hög djurhållning i Sverige, och en ganska stor press att allt ska vara så välpolerat och ordningsamt som möjligt. Så var det inte här (kan inte heller svara för hur det är i andra delar av landet). Utrustningen var sliten och gammalt, inte direkt nytvättat. Hästarna såg ut att kunnat ha fångats in från vildmarken igår, men betedde sig tvärtom mycket lydigt. De var långt ifrån vanskötta - alla i gått hull och med verkade hovar... Men jag med mig svenska standard i kroppen var skeptisk till en början.

Jag fick så jag teg, visserligen. Jag satt på en unghäst, och inte ens han sånär som sneglade på alla bilar och maskiner vi fick passera innan vi kom till skogen. Hade jag suttit på min egen Anton-Fjanton där och då hade vi flugit i taket otaligt gånger och fått tre hjärtinfarkter. För dessa hästar betedde sig som en enda stor flock; travade en travade alla. Alla oerfarna människor som var med på turen åkte därav bara häst, lät dem bestämma helt själv takt och väg. Själv gick jag inte riktigt med på det och jag och min häst hade ett litet meningsutbyte innan han köpte att det var jag styrde den här kosan. Så vi höll oss längst bak där vi hade mer spelutrymme att göra annat än att bara haka på tåget.

Summa summarum. En bra dag. En välbehövlig dag.

Fast inget hade slagit att få ridit ut på denna mycket saknade herre...

Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Ännu inga kommentarer


Leave a comment

(required)

Inga trackbacks ännu.